Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse av vår webbplats. Om du fortsätter innebär det att du accepterar att cookies används.

Låg inflation skrämmer slag på centralbankerna

19 mars 2015

NYHET De senaste veckorna har ”sprickan” mellan världens centralbanker vidgats och fördjupats ytterligare: Medan USA:s centralbank Federal Reserve igår tog ett steg mot den första höjningen av styrräntan sedan 2006, överraskade Riksbanken med nya djärva grepp i form av ännu mer negativ styrränta och löften om ytterligare obligationsköp i marknaden. Samtidigt har ECB, som hanterar penningpolitiken i Eurozonen, nyligen inlett ett program med aggressiva lättnader. Hur kan det komma sig att penningpolitikens inriktning skiljer sig så kraftigt åt på ömse sidor av Atlanten? Vad kan vi förvänta oss från Riksbanken framöver?

USA på väg upp ur hålet…

I USA utlöste finanskrisen 2008-2009 den djupaste nedgången under efterkrigstiden – ”Den Stora Recessionen” – med betydande BNP-fall samtidigt som arbetslösheten nådde över tio procent. Följden blev att Federal Reserve sänkte styrräntan till i praktiken noll redan i december 2008 och har behållit den nivån sedan dess. 
  
Mats11
Mats12
 
Nu har ekonomin gradvis, om än långsamt, återhämtat sig och arbetslösheten sjunkit till en nivå som ligger nära den som Federal Reserve anser vara långsiktigt hållbar. Visserligen syns ännu inga tecken på att vare sig priser eller löner accelererar men behovet av extrem penningpolitisk stimulans i form av noll-ränta och gigantiska tillflöden av gratispengar är inte längre akut. Dessutom vet vi att inflationen är en ”eftersläpande” variabel, d.v.s. det tar ett tag för priser och löner att ta fart under en återhämtning. Mot den bakgrunden meddelade Federal Reserve på onsdagen att en första räntehöjning kan komma inom de närmaste månaderna, timingen avgörs av hur ekonomiska data utvecklar sig. Nedre bilden ovan visar att förväntningarna i de finansiella marknaderna är inställda på att styrräntan kommer att höjas till c:a 0,5 procent inom de närmaste 12 månaderna och till c:a 1,5 procent inom de kommande 24 månaderna.

…men mörkret består i Eurozonen

Den europeiska centralbanken, ECB, har en mycket knivigare situation. Medan Sveriges och USA:s återhämtningar efter finanskrisen varit anständiga har utvecklingen i Eurozonen varit katastrofal. Ekonomin mätt som BNP nådde i slutet av 2014 precis upp till nivån innan krisen bröt ut och arbetslösheten är fortfarande över 11 procent, här kan man verkligen tala om sju förlorade år. Samtidigt har inflationen på sistone fallit mer dramatiskt än t.o.m. i Sverige. ECB och Eurozonen har dock de senaste månaderna fått en betydande hjälp via en ordentlig försvagning av euron. En svagare valuta kan bidra direkt till högre inflation via stigande importpriser. Det ECB dessutom hoppas på är att den svagare valutan ska ge ytterligare skjuts till inflationen genom att förbättra Eurozonens konkurrenskraft och sätta fart på konjunkturen. ECB har också nyligen inlett ett program som innebär att man kommer att köpa obligationer i den öppna marknader för enorma belopp finansierade med ”sedelpressarna” för att den vägen ytterligare försvaga euron.

Sverige: En blandad kompott

Riksbankens situation påminner både om Federal Reserves och ECB:s. Visserligen har Sveriges och USA:s BNP utvecklats likartat sedan finanskrisen, behovet av ytterligare stimulans från Riksbanken för att få fart på ekonomin är inte akut. En viktig skillnad är dock inflationsutvecklingen, där Sverige och Eurozonen istället visar betydande likheter. Riksbanken och ECB fokuserar på KPI, som dragits ner kraftigt av fallande globala råvarupriser. Federal Reserve har däremot siktet inställt på prisutvecklingen rensat från bl a energipriser, ett inflationsmått som i USA mer eller mindre gått sidledes de senaste åren. 
Värt att notera är att fallande globala energipriser faktiskt stimulerar den svenska ekonomin – och de flesta övriga europeiska ekonomier - och de facto fungerar som en räntesänkning genom att stimulera hushållens köpkraft och pressa företagens kostnader. I dessa tider när så många ser fallande priser som det stora hotet kan man alltså faktiskt tala om en positiv deflation. Riksbankens stora skräck är dock att inflationens ihärdiga avvikelse från inflationsmålet på två procent, ska sätta sig ordentligt i inflationsförväntningarna och i slutänden i framtida löneavtal. Inflationsförväntningarna på längre sikt har enligt Prospera fallit de senaste åren även om nedgången inte är dramatisk. Med tanke på Riksbankens misslyckande är det svårt att tänka sig att arbetsgivarparten är beredd att basera kommande löneavtal på att inflationsmålet uppfylls, definitivt det kommande året och troligen även kommande år. Skulle löneavtalen baseras på att inflationen blir väsentligt lägre än två procent innebär det i sin tur att utsikterna ytterligare försämras att nå målet på sikt. 
 
 
Mats13
Mats14
  
Det är mot denna bakgrund man måste betrakta Riksbankens – och ECB:s för den delen - agerande de senaste månaderna, med sänkningar av styrräntan under nollstrecken, köp av obligationer i den öppna marknaden, ”verbala interventioner” och löften om ytterligare åtgärder om inte inflationen börjar röra sig mot målet. 

Läge för valutakrig

Möjligheterna för centralbankerna att stimulera ekonomin och trycka upp inflationen via lägre räntor är dock i stort sett uttömda, det finns mycket liten fallhöjd från dagens räntenivåer. Återstår bara att försöka försvaga valutan, vilket såväl ECB som Riksbanken nu strävar efter: Man skulle kunna säga att flera centralbanker är involverade i ett valutakrig och försöker sig på ”konkurrensdevalveringar”. Riksbankens blixtoffensiv igår kan troligen till stor del förklaras av den kraftiga kronförstärkningen mot euron den senaste månaden (se nedersta bilden). 
Valutakrig är dock i bästa fall ett nollsummespel, den ena valutans depreciering är den andras appreciering. Med största sannolikhet är det också utsiktslöst för Riksbanken att på sikt försöka besegra ECB, även om den initiala effekten av veckans åtgärder blev en ordentlig kronförsvagning både mot dollarn och euron. ECB har mycket större muskler vad det gäller att köpa värdepapper i marknaden och därmed ”spä ut” eurons värde. Däremot är det sannolikt att såväl euron som kronan fortsätter att försvagas mot dollarn, i synnerhet när Federal Reserve inleder sin normalisering av politiken. 
 
Mats15
Mats16
 
Det blir alltså svårt för Riksbanken att få upp inflationen via en svagare krona. Den andra räddningsplankan, vilket troligen också är huvudsyftet med de senaste månadernas intensiva Riksbanksaktivitet, är att man lyckas övertyga arbetsmarknadens parter om att hålla fast vid inflationsmålet som ankare för kommande avtal. Misslyckas man med detta är hela den penningpolitiska regimen i gungning. Blickar vi framåt finns det alltså anledning att förvänta sig fler åtgärder från Riksbanken i form av räntesänkningar, obligationsköp, debattartiklar, etc, såvida inte inflationen oväntat sticker iväg eller kronan kraftigt försvagas. För Riksbanken står således mycket på spel just nu!
 
Av Mats Kinnwall, chefekonom Industriarbetsgivarna