Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse av vår webbplats. Om du fortsätter innebär det att du accepterar att cookies används.

Riksbanken har nått vägs ände

3 september 2015

Inom några veckor kommer ny svensk inflationsstatistik att publiceras och utlösa sedvanlig febril aktivitet - ”utfallet avvek med X från målet och med Y från Riksbankens prognoser” - och leda till spekulationer om nya penningpolitiska åtgärder. Både KPI och KPIF kommer med all sannolikhet att understiga målet på två procent liksom varit fallet varje månad sedan december 2011 respektive juni 2011, det skriver Industriarbetsgivarnas chefekonom, Mats Kinnwall i en analys.

Att inflationsdata tilldrar sig stort intresse är ingalunda märkvärdigt, det följer av den logik som den nuvarande penningpolitiska regimen skapat. Det är snarare regimen i sig som bör diskuteras. Redan under inflationsmålets barndom kring millennieskiftet uttryckte jag min skepsis till inflationsmålet som styråra för penningpolitiken. Det finns t ex en uppenbar risk att politiken blir procyklisk när ekonomin drabbas av utbudsstörningar. Så blev också fallet 2008 då Riksbanken höjde räntan i takt med att stigande oljepriser tryckte upp inflationen, trots att världsekonomin stod mitt en finanskris och begynnande recession. När Lehman Brothers kollapsade i september 2008 tvingades man sedan till dramatiska räntesänkningar. Utan höjningarna skulle recessionen sannolikt blivit betydligt mildare och behovet av återställare mindre. Episoden illustrerar även det orimliga i att Riksbanken försöker mota en global inflationsimpuls genom att bromsa hemmaekonomin.

Riksbanken har på motsvarande grunder bedrivit en procyklisk politik de senaste två åren. Den låga/negativa inflationen, framförallt driven av fallande globala olje- & råvarupriser som faktiskt stimulerar ekonomin, har provocerat fram minusränta och andra extraordinära åtgärder. Riksbanken försöker således motverka den globala deflationsimpulsen genom att pumpa upp hemmaekonomin och inhemsk inflation. Frågan är om vi återigen ska förvänta oss kraftiga räntehöjningar om stigande globala råvarupriserna framöver stramar åt svensk ekonomi och trycker upp inflationen?! 

En annan svaghet med dagens regim är att den baseras på orealistiska antaganden om centralbankens prognosförmåga och tillgång till tillräckligt pricksäkra instrument. Utan dessa blir det svårt att skapa den trovärdighet som krävs av ett "nominellt ankare". Att inflationen systematiskt underskridit både målet och Riksbankens prognoser under de senaste åren illustrerar att den ekonomiska utvecklingen är för komplex för att kunna förutses med rimlig precision. På 1980-talet förpassades ambitionerna att via penningpolitiken finkalibrera ekonomin till historiens skräpkammare eftersom det inte fungerade. Inflationsmålet har inneburit en återgång till "fine-tuning" som återigen visat sig misslyckats. Genom att ge sken av att kunna finkalibrera inflationen och sedan inte leverera har Riksbanken förlorat trovärdigheten och bundit ris åt egen rygg.

Dagens penningpolitiska regim har nått vägs ände. Den fyllde en viktig funktion i att ta ner inflationen från skadligt höga tal under 1990-talet och förankra inflationsförväntningarna. Nya förhållanden kräver emellertid nya institutioner. Det är dags att byta ut inflationsmålet mot en penninpolitisk regim som inte riskerar att förstärka ekonomiska störningar och som har rimliga förutsättningar att lyckas. Ett tänkbart alternativ till dagens inflationsmål vore att försöka uppnå en viss genomsnittlig inflationstakt på några års sikt. Ett första steg i den riktningen kan vara att återgå till det toleransintervall som tillämpades till 2010. Man kan även tänka sig en politik som siktar på en viss genomsnittlig nominell BNP-tillväxt eller försöker både balansera resursutnyttjandet och stabilisera inflationen över konjunkturcykeln. I synnerhet de senare två alternativen skulle ge Riksbanken möjlighet att t ex ta nödvändiga hänsyn till finansiella och andra förhållande förhållanden, utan att behöva riskera att dra på sig kritik. 

Mats K WEBB.jpg

Mats Kinnwall, chefekonom, Industriarbetsgivarna

Läs mer ekonomisk analys av Mats Kinnwall