Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse av vår webbplats. Om du fortsätter innebär det att du accepterar att cookies används.

Inflationen avlägsnar sig från målet – Riksbanken går bet i sitt önsketänkande

14 januari 2016

SCB:s statistik för december visar att inflationen fortfarande klart understiger Riksbankens mål på två procent. Det bredaste måttet (KPI) ökade bara 0,1 procent jämfört med samma månad 2014, vilket var samma ökningstakt som i november och 0,1 procentenheter lägre än Riksbankens prognos.

Även de underliggande inflationsmåtten, som Riksbanken fokuserat hårt på under senare tid, var lägre än Riksbankens prognoser: KPI rensat för ränteförändringar (KPIF) ökade med 0,9 procent jämfört med december 2014, en nedgång med 0,1 procentenhet jämfört med i november. Samtidigt steg KPIF rensat för energipriser (KPIF-ex energi) med 1,3 procent jämfört med samma månad 2014, även här en nedgång jämfört med i november.

infl14jan.JPG

Under de senaste åren har det funnits ett mönster där Riksbanken i sina prognoser systematiskt överskattat inflationen: Riksbankens prognoser pekar stadigt upp mot målet medan inflationen ligger mer eller mindre still – eller stiger endast långsamt - med månatliga variationer. 

Det är naturligtvis besvärande för Riksbanken att prognoserna systematiskt överskattar inflationen, det är svårt att göra sig kvitt känslan att man snarare ägnar sig åt besvärjelser än regelrätta prognoser. Ju längre tiden går utan att inflationsmålet uppnås desto mindre trovärdig blir Riksbankens politik. Man satsar därför sedan länge hela sin vapenarsenal på att snabbt få tillbaka inflationen till målet och förhindra att ekonomins aktörer ställer in sig på betydligt lägre inflation än två procent. Det har handlat om negativ reporänta, massiva köp av finansiella instrument i marknaden för att pressa ner marknadsräntorna. 

Riksbankens prognoser pekar stadigt upp mot målet medan inflationen ligger mer eller mindre still – eller stiger endast långsamt - med månatliga variationer. 

Trycket av ”verbala interventioner” i form av tal och utspel har dessutom under året blåst upp åtminstone från bris till kuling. Det är svårt att se spår av det. Inflationen är som bortblåst. 

På senare tid har Riksbanken även öppnat upp för möjligheten att ta till interventioner i valutamarknaden i syfte att försvaga kronan och därigenom höja den importerade inflationen. Riksbanken kämpar alltså för att ”överhetta” hemmaekonomin och få upp inhemskt genererad inflation och kortsluta den deflationistiska impulsen som påverkar via kraftigt fallande internationella råvarupriser. Än så länge måste man säga att framgången varit begränsad. 

Industriarbetsgivarna och även industrins övriga aktörer på arbetsgivarsidan har sedan länge argumenterat för att svensk inflation är irrelevant för industrins konkurrenskraft, industrin säljer sina varor - och är pristagare - på en internationell marknad. En nyckelfaktor är däremot naturligtvis utfallet av avtalsförhandlingarna för de kommande åren. Löneökningar som är förenliga med bevarad eller förbättrad konkurrenskraft för industrin måste slutas på nivåer som är oförenliga med inflationsmålet. Omvänt skulle löneökningar som är förenliga med inflationsmålet innebära kraftigt urholkad konkurrenskraft för industrin.

Trycket av ”verbala interventioner” i form av tal och utspel har dessutom under året blåst upp åtminstone från bris till kuling. Det är svårt att se spår av det. Inflationen är som bortblåst. 

Dagens svaga inflationsdata visar att det är mycket osannolikt att inflationen kommer ens i närheten av målet de kommande åren. Det betyder i sin tur att arbetstagarna kommer att kunna räkna in reallöneökningar även med mycket låga nominella löneökningar. Att basera kommande löneavtal på att inflationsmålet kommer att uppfyllas de kommande åren skulle istället ge mycket kraftiga reallöneökningar på bekostnad av industrins konkurrenskraft.

Mats Kinnwall, chefekonom, Industriarbetsgivarna

Läs mer av Mats Kinnwall. Klicka här.