Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse av vår webbplats. Om du fortsätter innebär det att du accepterar att cookies används.

Strukturella faktorer försvagar Phillips-kurvan

13 mars 2018

Internationella valutafonden (IMF) har i en nyligen publicerad studie analyserat vilka faktorer som har störst betydelse för löneinflationen dels i olika länder och dels på global nivå.

I sin studie - More Slack than Meets the Eye? Recent Wage Dynamics in Advanced Economies - visar IMF att den absolut viktigaste förklaringen till lägre löneökningar, i synnerhet i de länder där arbetslösheten fallit till lägre nivåer än innan krisen, är ”Den Nya Normalen”, dvs den lägre produktivitetstrenden. Detta är också ett av de argument som Industriarbetsgivarna tryckt hårdast på de senaste åren.

Industriarbetsgivarna har länge betonat det försvagade sambandet mellan inhemska/nationella faktorer som arbetslöshet och andra mått på ekonomins resursutnyttjande å ena sidan och löne- och prisinflation å den andra. Vi har kunnat konstatera att även om den s.k. Phillipskurvan inte är död så lider den av betydande ålderskrämpor. Vi har påpekat att faktorer som en vikande produktivitetstrend, digitalisering och globalisering alla, på olika sätt, bidragit till att trycka ner inflationen. Detta innebär i sin tur att möjligheterna för centralbanker som Riksbanken att styra mot inflationsmålet kraftigt begränsas. I praktiken återstår bara valutakursen som styrmedel.

IMF konstaterar vidare att Phillipskurvan fortfarande har viss relevans d.v.s. arbetslösheten påverkar fortfarande lönerna, men att denna effekt avtagit. Ett skäl som IMF lyfter fram är att arbetslösheten inte är ett uttömmande mått på resursutnyttjandet utan måste kompletteras med att deltidsarbetslösheten i många länder ökat och medelarbetstiden minskat, etc. Korrigerar man för detta framstår resursutnyttjandet som mindre vilket delvis kan förklara de långsamma löneökningarna.

IMF:s studie fokuserar visserligen inte specifikt på Sverige men det är värt att notera att slutsatserna inte gäller Sveriges ekonomi: här har varken andelen ”ofrivilligt” deltidsarbete eller andelen tidsbegränsade anställningar ökat och inte heller har medelarbetstiden minskat. För Sverige måste således förklaringarna sökas på annat håll, i första hand den tilltagande globaliseringen. Slutsatserna stämmer säkert för en del andra länder, som USA, men Sverige sticker ut med sin relativt stora andel tjänstebranscher som blir alltmer internationellt konkurrensutsatta. Här har medelarbetstiden i stället ökat, då företagen inte får tag på personal i tillräcklig utsträckning.

IMF:s rapport belägger också den effekt som försvagar sambandet mellan global löne- och prisinflation och resursutnyttjande: kopplingen mellan arbets- och varumarknader och nationella förhållanden blir allt lösligare, p.g.a. globalisering och tilltagande internationell konkurrens. Exempelvis blir Sveriges produktion och inte minst tjänsteproduktionen alltmer sammanlänkad med produktionen utomlands (se Industriarbetsgivarnas och Almegas rapport 13 februari 2018). IMF:s rapport verkar bortse ifrån att arbetsmarknaden även för tjänstebranscher, blivit alltmer global vilket bidrar till att försvaga Phillipssambandet. Globaliseringen medför helt enkelt att löner och priser i allt större utsträckning och på allt fler marknader reflekterar globala istället för nationella förhållanden.

Sammanfattningsvis ger rapporten inget stöd vare sig för Riksbankens och andras argument att ”de gamla sambanden håller, det tar bara lite längre tid” eller för Medlingsinstitutets argument att Phillipskurvan är flack för arbetslöshet högre än ”naturlig arbetslöshet” men brant för lägre än ”naturlig arbetslöshet”. Rapportens resultat talar istället för fortsatt låg löneinflation såvida inte produktivitetstrenden vänder upp och/eller att de deltidsarbetslösa fyller sina gap. Slutligen är det svårt att föreställa sig att globaliseringseffekterna/frikopplingen kommer att upphöra, Trump or no Trump.